Maia Flores maritima poesi

”Vilken färg har sommaren?” De flesta skulle nog utan tvivel svara ”blå”. Le Lavandous 12 stränder bjuder på hypnotiska vyer där havet går i ett med himlen. På kvällen, vid solnedgången, förklingar dagens upplevelser i blåtonade drömmar.

Flickan är röd, men är ön? Det verkar den också vara. Rosa granit och rödgula blommor bjuder henne välkommen. Hon klättrade till och med upp till toppen av Pietra-fyrtornet två gånger. När hon reser igen, säger hon farväl som till en syster.

Det sägs att älskande finner varandra här utan att säga ett ord. Stranden är vackrast när man delar den med någon. Dess långa promenad och dess oändliga, raka linje, ekar av orden från en som vistades här länge. ”Vi kan bara älska det, vi inte har helt”. (Marcel Proust).

När vi reser lämnar vi vårt hem för att uppleva glädjen av att kasta oss ut i det oförutsedda. För ett par timmar kan en fiskeplats på pålar vara en hydda. Därifrån kan man uppleva landskapet från ovan, som fåglarna gör.

Du kan också uppleva kusten från vattnet. Om bord på en båt, eller med fötterna på en paddleboard kan du uppleva livet i en helt ny rytm, när du glider igenom luften med utsikt över kusten. De som återvänder avslappnade med ett leende på läpparna har förstått det: de största upplevelserna får man oftast när man ser saker från en helt ny synvinkel.

Några tillbringar natten på stranden i Palombaggia för att inte missa soluppgången och dess orange ljus på klipporna. Skönheten är så gripande att man undrar om man fortfarande drömmer. Längre bort håller även Ospedale-sjöns månlandskap fast besökare i denna underliga vakendröm.

”- Vad ska man använda en bro till? - Det sägs att det är den som binder ihop allting. - Preconil-bron kan ses från havet, stranden och till med staden - var ska man stå för att beundra den? - Det beror på ditt humör. På avstånd dras ögat till den och man kan se hela den enorma konstruktionen. Vid dess fot kan man leka kurragömma bakom pelarna.”

Vi hör mycket om den vackra udden Cap Canaille och dess höjd på 363 meter. Längst ner i viken, omgiven av höga stenfasader, låter konstnären spåren bli suddiga. Vid horisonten ber hon havet besöka henne på jorden.

Klockan är 22:01 och solen har redan gått ner nästan överallt i Frankrike, men här är den fortfarande uppe. Vid Frankrikes västligaste sträckor, njuter vi av några minuters extra dagsljus. Vad ska vi göra med det? Vid stadens pittoreska fyrtorn verkar Maia Flore undra "vad finns väster om väst?"

Vi kommer hit för att se hur havet blandar sig med skogen. Segel piskar i vinden, hästarnas hovar stampar i marken. Träden filtrerar solljuset och stranden stoltserar med rader av färgglada stugor; helgdagarna här är strålar av färger!