Om fotografen Jean-François Marin skulle beskriva Wallis och Futunaöarna skulle han säga att han blev överraskad av att öarna var så pass isolererade vilket också bidragit till att de bevarats så väl. Här känner man sig lite som Robinson Kruse. Blommorna, frukten, fiskarnas retur till hamnen, miljön är lite utvecklad. Befolkningen litar på sig själva, de planterar och brukar jorden och är självförsörjande. Det är en annan värld att upptäcka, nästan med exklusivitet …
En doft av tiara hänger i luften på dessa öar. Halsbanden är alltid välgjorda, en blandning av blommor och tyger som görs dagligen. Vi skaffar oss också några. Jag hade fullt på rummet och kunde bara inte göra mig av med dem.
Ha’afuasia-dammen i Ha Haque-distriktet.
Utsikt från ett ultralätt flygplan över ön Nukutapu och revet vid Wallis norra lagun.
Traditionell Umu-ugn. Man gör ett hål i marken, lägger i trä och sten. Sedan täcker man med bananblad och där tillagar man ingredienserna i fyra timmar.
Byns ungdomar badar på kvällen vid foten av vattenfallet Vainifao på Fortuna.
Byn Ono i kungadömet Alo på Fortuna. På kvällen när det börjar mörkna förbereder männen den traditionella drycken kava som görs på rötter. Dess smak av jord och lakrits gör mig illamående.
Avfärd för studenterna på Futuna. I februari lämnar undomarna ön för att studera på Wallis eller på franska fastlandet. De åker iväg för ett år eller längre. Man kan se sorgsenheten i familjernas ansikten.
Förberedelser inför festen. Männen tränar innan pirogloppet i Wallis lagun.
Det är så varmt att man enkelt kan hoppa i vattnet med kläderna på, de torkar ändå på en kvart efteråt.
Ett gammalt tonganskt fort vid Talietumu.
De unga på ön deltar i en spirituell ritual på ön Futuna.
Av Jean-François Marin
Jean-François Marin började för 20 år sedan i en fotogrupp kring temat öidentitet på de franska utomeuropeiska öarna. Projektet handlar om platser som valts ut på grund av deras geografiska och mänskliga egenskaper. Bilderna är i färg för landskapen och i svartvitt för porträtten.
